Utbrändhet

Innan min dotter fick cancer så var jag sjukskriven till och från i ca. 5 år. Allt började med att jag inte orkade kliva upp ur sängen. Jag var trött och håglös. Orkade absolut inget. Trött, trött hela tiden. Men till slut började jag arbeta igen. Tänkte inte så mycket på det utan jag hade nog bara det lite jobbigt då, tänkte jag. Då arbetade jag som lokalvårdare, som det hette då. Trivdes inte alls och det blev mycket jobbigt. Det var bara att bita ihop. Vara duktig!

Till slut, slutade jag där och utbildade mig till telefonist-receptionist och ekonomiassistent. Fick jobb nästan omgående på Manpower. Som telefonist i den offentliga sektorn. Jättekul, tyckte jag det var. Det var ett mycket flexibelt arbete. Åkte runt till olika stora företag och satt i telefonväxeln alt. receptionen. Det kunde vara Systembolaget, Finansdepartementet, Stadsdelsförvaltningar och kommun. Det som var lite jobbigt var att jag sällan var på ett och samma ställe flera dagar i rad. Jag ”hoppade” runt varje dag, där det behövdes personal.

Jag kände att, trots att det var kul att det tog mycket på det redan utsatta psyket. För det var så också att jag visste inte från varje dag, om jag hade arbete eller inte. Var tvungen att tänka på klädsel och uppförande beroende på vart jag skulle. Alltid tänka på att vara representativ. Kavaj, kjol el. fina byxor. Ibland var kjol och kavaj ett krav. Svarta eller ljusa kläder. Det var en röst som ringde och berättade vart jag skulle och hur jag skulle se ut. Och det inom en viss tid. Flåset började komma!

Jag var ensamstående och ekonomin var väl inte det bästa. Gjorde så gott jag kunde, ibland var det svårt.

Tiden gick och så kom ”bomben”.

Jag sprang, vid Gullmarsplans t-bane station. Det högg till. Skulle med t-banan mot Bagarmossen. Sprang, gjorde jag för det mesta i stan. Överallt, skulle hinna med allt.

Jag hann… väl inne på tåget flåsade jag. Jag hittade en sten att fokusera på. Tack gode gud! Hjärtat gick så snabbt. Bröstkorgen höjde sig men sänkte sig inte. Jag flåsade på som om jag aldrig hade andats. Det blev varmt. Jag svettades kopiöst. Men jag kunde inte klä av mig.

Det var vinter och säkert -8 grader ute. Jag hade åkt buss från lärarhögskolan. Där hade jag arbetat i växeln, denna dag. Helt ok. Trevliga kollegor osv. Inga problem kände jag tidigare på dagen. Kände bara att jag vill hem, handla och laga gott till min dotter och hennes kompis. Det var fredag och det var mys på G. Som alltid en fredag.

Jag kollapsade på Bagarmossens station. Nu klädde jag av mig. Alla tittade. Alla hade tjocka vinterkläder. Jag hade innan rulltrappan kom upp med mig, endast en t-shirt på överkroppen. Svetten rann. Hukade mig, satte mig stationshusets golv intill väggen. Alla som sprang förbi mig slängde ett öga på mig. Sl (stockholms lokaltrfik) personalen kom ut.

-Ska vi ringa ambulansen, frågade de?

-Du ser inte frisk ut! Sa de.

-Nej nej… jag bara andas. Kommer jag ihåg att jag sa.

Sen gick jag efter jag hade fått lite vatten.

Orkade inte handla, orkade inte gå hem. Som jag brukade. Medens jag väntade på bussen fick en pundare, mig på andra tankar. Han snackade om det ena och det andra. Jag lyssnade… var skönt att inte höra mina andetag. Han distraherade mig bra. En schysst kille som jag kommer ihåg, kommenterade att jag såg jävligt blek ut. Tack, sa jag!

Snälla, läs här! Att vara utbränd är inte en liten lek. En sjukdom som vem som helst kan få.

Hjärnskador vid Utbrändhet

Det var nu, som min kropp sa ifrån från allt och alla. Jag kommer berätta vidare.

3

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s