Depression

Efter det som hände mig i t-banan för drygt 12 år sedan, så har jag märkt att det har präglat mig mycket. Och gör så även än idag. Men på ett annat sätt. Jag försöker stoppa det stora tåget på 1,82 cm lång och som vill så mycket. Det stora tåget kan gå så fort ibland, när jag är frisk. Älskar livet! Vill så mycket.

Men tyvärr, så satte den upplevelsen ett stort stopp i mitt liv. För strax efter det hände så var jag sjukskriven i ca. 5 år – till och från.

Jag gled in i en djup depression. Blev en annan person, än den jag var. Jag åt mediciner. Det som många kallade då för ”lyckopiller”.

-Ska du bli glad nu? Kunde en fråga lyda.

-Varför ska du äta såna, du som är så glad och pratar hela tiden? Jag var bäst på att mörklägga mitt mående. Jag var proffs på att ljuga om mig själv. Och det bästa, ingen förstod. Ingen kanske ville förstå. Ta sig tid, jag vet inte och orkar inte tänka på det. De är inga vänner, idag.

Men, den medicinen dvs. Citalopram – antidepressiv medicin, fick mig på fötter. Men det tog sin tid.

Idag kan jag känna att den perioden var ett mörker i mitt liv. Men samtidigt blev det en signal på att ta det lugnare och stanna upp lite. Som jag ser det idag. Inte då!

Det var dagar i mörker. Det var verkligen inget ljus i vardagen. Allt var deppigt. Inga dagar var bra. Jag såg all negativt och det var fel på allt och alla.

Dagarna såg likadana ut. Vaknade, på med en t-shirt, flyttade mig och täcket/kudden från sängen till soffan. Hämtade något gott att äta – ofta ohälsosamt. Ofta läsk och någon bulle, chips eller nåt sånt som blev kvar från helgen – kanske. Mackor, jag levde på mackor. Kaffe, kaffe och åter kaffe. När allt sånt var fixat bäddade jag ner mig i soffan. På med tv. Jag låg där, från det att min dotter gick till skolan kl. 8 tills hon kom hem, ca. kl.15. Vad gjorde jag då där i soffan, hela dagen? Jo, sov sov och sov vidare. Var konstant trött. Fikade med mig själv. Ibland kom en granne ner. Dörren var ofta öppen, sådär ibland. Hon visste hur jag hade det. Hon kom bara in. Ett knack på dörren och hon kom in. Hon visste, jag låg där i soffan. Blek och trött. Orkeslös och uttråkad. Jag såg alla, precis alla dokusåpor som fanns på en tv. Tv 3 hade bra serier, kommer jag ihåg. Ibland slog jag över till 5:an. Jag kunde ligga och räkna alla böcker jag hade i bokhyllan. Om och om igen… Tittade på väggen, såg någon mig. Jag kände mig utstuderad, fast ingen var där. Orkade inte bry mig. Att bara duscha var en stor, mycket stor bedrift. Läskigt att dra för duschdraperiet. Det blev trångt. Det var tankar som var utanför mitt huvud. Okontrollerbart, hade ingen kontroll på mig själv. Hjärnan krympte och jag kände mig, allt annat än bra.

Livet krympte – mer och mer

Det blev inte bättre. Ville inte gå ut. Jag skämdes, varför känner jag så här? Hur ser jag ut? Vad tror vänner, grannar och bekanta?

Inget var roligt.

Min dotter kom hem, från skolan.

-Mamma, jag vill ha mat!

– Laga nåt, jag orkar inte. Sa jag.

Men usch, vilken mamma tänkte jag. Hur har jag blivit så här?

Hon fick mitt bankkort och kod. Hon och en kompis gick och handlade. Jag vågade inte gå ut.

Jag lade mig och sov, igen.

—————————-

Jag kommer fortsätta berätta…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s