Inte bara en Katt

Nej, nu i några dagar har jag verkligen inte mått bra.

För många, många år sedan så skaffade jag ett katt åt min dotter. Närmare bestämt för 17 år sedan. Vi hade bara pratat om det innan.

En kväll, i vår lägenhet i Bagarmossen söder om Stockholm så ringde det på dörren. Ryktet hade spridit sig att vi hade pratat om att skaffa katt.

Så, jag öppnade dörren. Där stod det tre killar i tonåren och frågade om vi ville ha Lady.

Wiiii! Hjälp, va söt hon är! Utbrast jag.

Där i, i armarna hos en kille låg hon inlindad i ett spetsigt litet örngott. Stora ögon och stora öron. Han sa att det var en ”minikatt”. Ha ha… det var en kattunge. En sköldpaddsfärgad kattunge. Jag får egentligen inte ha katt för pappa, sa killen. Du och Jennifer får henne. Jag kan komma och hälsa på, sa han. Alla tre killarna skrattade åt mig, när jag tog henne i min famn. Vad jag då inte visste, var att den ena killen spelade in mig när jag pratade med kattungen.

Hon var så söt!

Den blev en bestämd dam utav denna katt. Lady fortsatte vi att kalla henne. Det passade henne, även när hon blev äldre. Hon fick senare smeknamn som Äjdi, Issimusen mm.

Det blev en dam som kom att betyda så otroligt mycket. För min dotter kom hon att betyda enormt mycket. Framför allt som ett stöd under hennes uppväxt, under hennes cancersjukdom och faktiskt även när hon kom hem från skolan. En villkorslös kärlek kom emot henne.

Eller som här… när hon fick sina kattungar.

Det går liksom inte att beskriva hur en liten katt kan betyda, så mycket.

Jag har så många minnen från denna katt – Lady. Hon har varit en stor del utav mitt liv. Förstår inte riktigt hur hon har påverkat mig. Från första dagen då hon skulle dricka rinnande vatten från kökskranen till exempel.

När hon kom in med små möss som hon hade tagit in och grannarna tycker det var så bra med Lady. Hon är så fin, sa alla. Eller som när hon kom in från balkongen, hoppande ochg skuttandes med alla svart sniglar, som hon lade på rad på mattan. Varje gång det plingade på dörren eller när posten damp ner… ja, då var det hon som sprang först till dörren.

Eller som när vi kom hem från sjukhuset och min dotter precis hade blivit amputerad. Vi satt i soffan och grät. Min dotter hade fått lite hår tillbaka, från cellgiftsbehandlingarna. Min dotter ligger där med rullstolen bredvid sig. Lady inspekterar den, som att där kan jag ligga. Hon hoppar upp och lägger sig i rullstolen. Jag och min dotter är hemma  första gången på tre veckor. Efter hemska upplevelser på sjukhuset. Tårarna rinner och vi förstår nog inte riktigt hur vi ska kunna klara vardagen.

Lady, hon tittar på oss. Hon går över armstödet på soffan. Sträcker sig mot Jennifers huvud och luktar på de små hårstrån som har kommit. Jennifer verkar lukta gott, för sedan börjar hon slicka och lukta flera gånger på min dotters huvud. Jag  reflekterar starkt. Jag gråter ännu mera. Jag påpekar det för Jennifer som känner att det kittlas lite på huvudet. Jag berättar för gumman vad Lady gör. Och plötsligt så utbrister vi i ett skönt skratt. Från vår gråt. Hon har tröstat oss, ännu en gång. Denna underbara katt.

mhm_1111006154305

Hur hon faktiskt kunde göra min dotter så glad, bara genom att komma in i rummet och ligga bredvid henne. Närvaron utav en katt är villkorslös.

Den känslan, den upplevelsen och synen jag hade då – kommer jag aldrig att glömma. Från den dagen kom våran Lady ha en speciell plats i våra hjärtan.

Självklart har vi många, många fler minnen. Och de kommer att bevaras väl i minnet. Och framför allt genom alla de foton vi har tagit.

April 2013 fick hon flytta med mig till min stora kärlek i Värmland. Och det gick ju galant att åka tåg med henne.

Hon fick tre år ute på landet. Blev kompis med två andra katter. Lite spännande med ny miljö samt att det fanns höns också. Men, de var inte så intressanta som vi trodde hon skulle tycka. Hon gick en omväg, runt dem. Hon hade en stor skog att vara i och den stora vägen som jag trodde skulle ta hennes liv, gjorde det inte. Bilar var inget nytt, det var inte intressant att vara där, vid vägen. Bilar hade hon fått nog utav.

Nej, hennes hälsa skulle göra att vi tog beslutet att avliva henne. Sista tiden, var inte hennes höfter med. Hon hade svårt för att hoppa upp och ner från en stol. Hennes mage var öm och sista tiden var öronen neråt och pupillen var inte så där som när hon mådde bra. Hon var hela tiden reserverad osv. Hon såg ut att ha ont. Hon var inte den vanliga Lady längre. Inte som jag kände henne.

När man känner sin katt så vet man att det är dags. Och vi bestämde, jag och Jennifer att det är skönare både för henne och för oss att inte ha henne kvar tills hon är alldeles för sjuk. Det blir inget kattliv för henna. Och vi mår inte bra utav att se henne må dåligt.

Ett fruktansvärt jobbigt beslut, som jag tänkte dra tillbaka flera gånger. Men nej, det blev rätt beslut ändå.

 

Hon kände när vi var ledsna, när vi behövde riktig kärlek och närvaro. Hon kom till oss, när tårarna rann.

Den villkorslösa kärleken har somnat in. Och saknaden kommer att alltid finnas.
img_6669

Hon var inte bara en katt… en själsfrände

Hon anade känslor, som jag inte visste jag kände

Nu kommer hon inte mer, när mina tårar rinner nedför mina kinder.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s