Orkade inte längre…

Vaknade tidigt idag.

Hade svårt för att andas och lite halvt panik uppstod i min lilla hjärna. Jag hade så ont i min bröstkorg. Ut i vänster sida som jag skrev om tidigare. Strålande ut i vänster skulderblad.

Kändes inte bra. Gick upp, drack vatten och så lade jag mig i soffan istället. Högt läge och så försökte jag sova här. Gick väl så där. Någon minut fick jag i John Blunds värld.

Andas, andas lugnt – genom näsan. Tänk meditation och fokusera på andning, tänkte jag hela tiden.

Orkade inte längre!

Jag knappade in 1177. Talade med en syster, hon fick mina symptom och tycker jag skulle ringa 112. Och begära ambulans. Då brast det… jag håller ju inte på att dö, tänkte jag. Men vare sig hon eller jag visste hur det egentligen var.

Min egentliga fråga till henne skulle handla om, om jag var tvungen att ringa in till akutmottagningen där i Arvika eller inte. Innan jag kom. Den frågan kom jag aldrig att fråga.

Min sambo hörde samtalet, lite.

-Jag kör dig! Och så åkte vi… tror han var lite orolig också.

Usch, vad jag hatar att vara patient. Kom in där och plötsligt så åker lamporna i golvet, väggarna snurrar och skorna känns som om de är i taket. Allt snurrade.

Blev så snurrig. Hamnade i rullstol snabbt.

Ekg plättarna hoppade på mig. Blodtrycksmätare och saturationsmätare (syremättnad) kastade de på mig. Nålen åkte nästan in utav sig själv. Jag kände att det är inget fel på hjärtat. Då hade jag nog haft andra symptom, tänkte jag. Och de hade nog märkt det också. Men jag var ändå orolig för vad det kunder vara. Bara det att det onda låg i de trakterna, som det gjorde. Kände mig inte så tuff men rädd, arg och orolig. Här ville jag ju inte vara. Hatar att vara patient. Känns mycket bättre att vara på ”andra” sidan. Ta hand om andra är jag bra på, det kan jag. Inte ligga där och känna sig svag och dålig. Gillas inte, alls!

Nu blev det muskelbristning i någon muskel ovanför hjärtat och som går runt, bak till skulderbladet.

Gör skitont, jävligt ont kan jag säga!

Jag vill ju iväg och träna

Men nej, så blir det inte på ett tag.

Efter undersökning av läkare så avrådde han mig det. Hade nog inte orkat det heller. Och det får jag nu vänta med minst en vecka. Sedan kan jag återgå sakta men säkert.

Mm. visst! Lite piller och lite vila så är det bra. Hoppas jag!

Ibland blir man bara så tacksam. Det är bara muskelbristning. Jag hade ju ingen aning. Hade så jävla ont i bröstet, bara vänster sida kring hjärtat. Aldrig haft så ont! Rädd? Ja, det kan man säga… lugnt. Mycket pga det så blir nog smärtan värre också. Jag har ont nu med men känner mig lugnare pga att jag vet vad det är.

Så, och så har jag nu fått skriva av mig lite… Jag försöker, göra det som är bra för mig. Och det är på mitt sätt. Det är liksom min kropp.

Med lite hjälp så känner jag den bäst!

Kram och ta hand om dig!

Annonser

2 reaktioner till “Orkade inte längre…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s