Idag är det ok, eller

Var hos mina älskade barnbarn innan, de ger mig sådan energiboost.

Kom tidigt hit idag, måste vara förberedd. Klarar inte av att stressa in här.

Men jag säger fy fan för när jag åkte hem. Tårarna sprutade… hulkade och tårarna forsade nedför mina kinder. Varför ska jag ha så ont i bröstet? Varför ska jag ha det så här? Orkar inte mer…

Vill vara glad, jobba och träffa vänner.

Hon säger…

Idag ska vi ägna oss åt lite fysiskt aktivitet med kroppen. Främst med foten och sedan med höften.

Jag står upp, får en blå plastboll med taggar under fötterna. Den ska jag rulla fram och tillbaka med ena foten. Hur känner du? Frågar hon. Jag får kramp i andra benet, i vaden. Ok, säger hon. Vi vilar. Hon gör också övningarna.

Vi sätter oss ner. Jag på britsen, hon på stolen. Suckar och stönar. Varför kommer mina känslor? Vill bara ge upp ibland, vill inte och orkar inte mer. Hatar min kropp…

Jag vill vara duktig, omtyckt och höra att jag gör saker bra. Inte vara omtyckt för mina ”jävla blåa ögon”. Tänker jag ofta.

Vi sitter ner fortfarande. Vi tar nästa fot och rullar med bollen. Det blir varmt, i foten. Nu ska vi träna höften. Ska känna sittbenen. De är vassa, lutar bakåt och lutar framåt. Dra isär skinkorna. Ops, nu satt jag skönt. Små, små detaljer i hur man kan träna. Jag suckar och stönar igen. Känner att jag hulkar… men håller tillbaks. Hon ser inget, tror jag. Hon frågar iallafall inte.

Tänk dig att höften är en ljushållare. Ryggraden är ditt ljus. Huvudet ska hållas högt och rakt. Jag tränar på att tappa hakan. Och sedan rulla upp huvudet, hålla det där det känns bra. Tänka att ryggraden/ljuset ska vara rakt, i ljushållaren.

Jag blir tyst. Hon talar om att hon berör mig. Det gör inget, säger jag. Jag känner hur jag inte vill längre, det är så jobbigt. Långa tysta sekunder, som känns som flera minuter.

Jag har så mycket luft inom mig, bara lite kommer ut.

Vi avslutar här, säger hon. Jag håller masken och tycker det känns bra att sluta här. Egentligen gör jag/vi inga jobbiga rörelser, det är snacket. Och att koncentrera sig på flera saker samtidigt.

Ska tänka på vad hon säger, göra som hon ber mig om. Medens jag är full med tankar om något helt annat. Så svårt att koncentrera sig men vill så gärna. Jag vill vara duktig men kan inte vara det just nu. Vill vara till lags.

Hemfärden var fruktansvärd. Var nära att stanna bilen och fundera på om jag orkar köra hem. Bilbältet tryckte hårt, hårt… luften krympte. Tårarna rann ner när jag skulle kör in i sista korsningen. Det gick bra. Jag stannade på raksträckan, torkade tårarna och körde vidare. Rättade till glasögonen och kollade så ögonen så ok ut.

Någon kunde ju plötsligt se mig.

Kan någon bara ta bort min jävla ångest?

 

Annonser

En reaktion till “Idag är det ok, eller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s