Positiv dag…

Med tålamod. Min mamma är med till Arvika idag, hon hade ärenden. Hon är hos min dotter och barnbarnsbarnen medens jag är här. Känns ok, men lite jobbigt.

Hade tänkt att det skulle vara min dag det här. De här torsdagarna jag är här. Eller iallafall min eftermiddag. Men, så blir det ibland… inte alltid som jag har tänkt mig.

Känns avslappnande, förväntansfull. Inga krav på att jag måste idag. Skönt!

Kommer tidigt hit idag. Tar en kopp te, som denna underbara kvinna bjuder på. Hon som pratar så bra med mig. Blir lugn. Hon, vi kan kalla henne M. Det blir bra.

Jag åker hit för att vara, som jag är.

Första gången jag känner så, här. Här. Märkligt men jag känner mig bekväm.

Ta med dig tekoppen in, säger hon. Och så går vi in i det gula, varma och mysiga rummet.

Hur har det varit sedan sist? Frågar M. Läs här… om hur det var.

Oj, första timmarna efteråt var hemska, säger jag. Och sätter jag igång och berättar hur det var. Faktiskt med humor, glädje och en underbar lättnad. Ja, det var faktiskt väldigt skönt efteråt.

Jag berättar och berättar. Hon frågar och förklarar.

Inser att jag mår bättre. Jag berättar för henne att jag för första gången på väldigt länge, att jag har en vanlig bh på mig idag. En sport bh eller inget alls, har gällt tidigare. Jag har ju inte klarat av att ha det. Det pga att det har tryckt i bröstet. Alltså, en helt enkel vanlig bh har jag inte kunnat ha  på mig, på länge. Det har tryckt, för hårt. Fått panik utav den. Ingen luft.

Berättar vidare att…

den där hulkande, tsunamin gråten som kom efter förra gången var så skön. Att allt bara rann ur mig. Tidigare kunde jag och även lite nu,  gå och tänka på allt, precis allt. Hur mina nära och kära hade det. Hur andra tyckte och tänkte om mig. Hur jag ska klara saker och ting. Självkänslan var så låg att jag kunde ligga där i jorden medens andra trampade på mig. Så låg att jag inte är värd något, alls här i världen. Jag känner fortfarande så stundtals. Men, det är så skönt för att det är lite bättre, känner mig lite som att här är jag också. Jag finns! Jag kanske inte är i vägen, för alla?

Och det är faktiskt skönt! Jag känner mig inte så i vägen för alla. Känner mig gladare och framför allt att det är värt att gå upp ur sängen och göra något annat,  än att bara träna tidigt på morgonen, när ingen ser mig. Nästan.

Vi pratade på där ett tag. Tiden går så fort, när jag här hos M. Och det blev bara prat den här gången. Och det också en del i behandlingen, sa hon. Att reflektera över hur det har gått under veckan, efter jag har varit där.

Hon lade märke till hur mina axlar var nedsänkta. Hon tyckte jag var avslappnad och lugnare. Det gjorde mig glad. För det är precis så jag känner mig. Lugnare. Hon ser liksom mig, precis som jag känner mig. Hm, ingen gjort tidigare, på det sättet.

Var ett skönt samtal. Och vi kom överens om att jag skulle ha det så en vecka till. Att må bra utav det jag känner här och nu.

Underbart! Tänkte jag.

jag är ju inte ensam, fast så känns

Gick där ifrån med en skön känsla. Att ibland är det skönt att bara prata, få ur sig saker som jag har så svårt för. Min själ får prata. Men en liten dörr har öppnats där… M har kikat in där och hon vet att jag har mycket i bagaget. Det som jag tiger som en mur, om.

Det är skamligt, där inne i min själ. Pinsamt och saker jag skäms för. Men, nu kanske de ska få komma ut, lite. Kan få sippra ut lite…

Ja, här kändes det idag… och jag längtar redan till nästa torsdag.

Förr gjorde jag inte det, jag lovar.

Man längtar inte till något som är jobbigt. Gör du?

 

Nu ska jag njuta en vecka!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s