Kämpar 

Det syns inte, det märks inte. Jag säger inget.

Men, jag kämpar hårt. Med mig själv. Att leva med mig själv, är  jobbigt just nu. Men jag ser framåt, det går  lättare. Och känns bättre.

Att tycka om sig själv med de höga kraven, jag har på mig själv  är jobbigt. Jag har förlorat mig själv lite. Att vara arbetslös och sjukskriven är inte kul.

Just nu sitter jag på ett fik och skriver. Ätit en tonfiskmacka och druckit en café latte. 

Ensam – älskar det.

Funderar och förbereder mig för mötet med M. Och den psykomotoriska fysioterapi behandlingen jag ska ha kl. 15. Det är torsdag, då är det så.

Vad jag förbereder vet jag inte. Vad ska vi göra idag eller prata om idag, vet jag inte. Osäker. Är jag förberedd? Tänker inte alls så mycket som förr dvs. för någon vecka sedan. Då hade jag allt i huvudet plus lite till. Men, det finns ändå där, grubbleriet. Är jag beredd på det jobbiga? Tentaklerna är utfällda…

Ifall att

Tror jag tar det som det kommer. Känner att jag vill ha kontroll. Men, förstår att det inte alltid går. Jag kämpar! Nu är jag här… i mycket god tid, som vanligt.

Kom in tidigare än på klockslaget. Idag var det kallt, i rummet. Mörkt. Det blev ljusare och varmare med tiden.

Lite förhör efter förra veckans besök. Berättade att det känns ok men fortfarande jobbigt. Kämpar med mig själv.

Tränade fysiskt på min hållning. Hur står jag? Hur är min fot? Hur min höftställning ser ut. Tänka på hur jag håller höften. Svårt, hon hjälper mig. Håller kvar ställningen i höften. Nu ska jag tänks på nacken. Låter huvudet falla framåt, slappnar av i käkarna. Rullar upp huvudet, sakta. Stopp, säger hon. Samtidigt hålla höften rätt.

Det här är jobbigt! Det blev lite fel, jag blev besviken. Vill kunna göra det bra, det hon säger till mig att göra. Men, så blir det fel. Blir besviken och ledsen, tårarna tränger på. Vill vara duktig och göra rätt.

Vi vilar nu, säger hon.

Är det ok att du lägger dig på mage nu, på britsen? Ja, det går bra säger jag. Hon lägger en filt över mig.

En plastboll med taggar sätter hon mellan skulderbladen. Hon beskriver vad hon tänker göra. Frågar hela tiden, om det känns bra och att det är ok, det hon gör. Jag ligger skönt men känner mig osäker, någonstans i min själ.

Jag ska rulla bollen runt hela din kroppskontur. Sedan rulla bollen, som om jag fyller i, din kropp säger hon.

Jag tar några djupa andetag. Känns bra. Får rysningar. Andas igen, ryser igen. Känns mer obekvämt nu. Tyst, tyst ligger jag där och tankarna far iväg. Helt åt helvete! Tankar som jag inte berört på väldigt länge. Känslor som jag förträngt långt, långt bort. Som jag aldrig mer ville veta av. Andas, flåsar…

När hon var klar, kom den inre hulkningen. Jag svalde ordentligt men det kom en tår. Som hon såg.

Vi pratade om beröring, att det finns många olika beröringar. Vi pratade om känslor och upplevelser som fanns där för mellan 12-15 år sedan, i Stockholm. De ligger kvar, de ligger långt ner.

Bland de jobbigaste samtalen jag haft, på länge. Att ta tag i sina upplevelser. Jag vill ju egentligen gå vidare.

De påverkar mig, än idag. Det förflutna.

Varför har jag inte henne (M) som privat vän? En person som jag kan lita på. Som har en personlig tystnadsplikt.

Det ni, det skulle vara skönt att ha en sån vän. På riktigt!

En vän på riktigt.

❤️

Kan man önska sig en riktig vän i julklapp?

Mina tentakler vilar nu, ett tag.

Annonser

2 reaktioner till “Kämpar 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s