Utvärdering

Idag är det utvärdering utav min behandling i psykomotorisk fysioterapi. Blev tyvärr inställt förra veckan. Men, idag ska jag dit för en utvärdering utav de sex gånger jag har varit där. Tiden går fort, känns som igår jag startade.

Intressant

Känns konstigt. Tiden har gått fort och jag har liksom inte hunnit med, känns det som. Vad har vi gjort och vad har vi inte gjort. Jag har gråtit om vart annat. En tår har fällts, antingen i smyg eller så har en synts då och då.

En gång, vid en parkeringsficka på väg hem kom ”höstfloden”. Fick stanna bilen och hulka fram allt jag hade inom mig. Det var skönt, efteråt.

Hon, M trycker på många ömma punkter i känslolivet. Själsligt.

Hennes ord till mig och övningarna jag får utföra. Mycket jobbiga saker har kommit ett steg fram. Men mycket är kvar, långt där inne.

Det är så svårt att prata om saker… som jag har varit med om. Tyckt och känt. Det förbjudna det känslokalla och den bittra sanningen. Men men… alla har vi  våra lik i garderoben. Eller?

För att orka ibland har ironi och att kunna skämta om saker och ting, hjälpt mig. Många, många gånger.

Mina reflektioner

Nu till M…

Hur mår du?

Mm ja, sådär. Säger jag.

Sen flöt tiden bara iväg. Det blev bara jag som snackade. Hon frågade lite och jag berättade som om jag aldrig hade pratat förr. Det var mest om min dotter och hennes cancer. Hennes amputation osv. Skitjobbigt!

Mina känslor kring det osv. Så lätt att prata om det. Hur jag var där och hur jag hjälpte min dotter. Jag var någon, då. Fick hjälpa någon, min dotter. Var skönt att inte tänka på mig själv. Ingen frågade speciellt heller.

Ja, tiden flög iväg och det blev ingen speciell utvärdering.

Vi bokade nya tider, i januari. Ska fortsätta gå hos henne. Känns bra… men, jag vet inte. Lite jobbigt.

Fick tips om att ringa en psykoterapeut, som jag blev rekommenderad. Ringer henne nästa vecka.

Kanske skulle vara bättre att gå och prata med henne mer än en kurator. Tror jag iallafall.

Hoppas det blir bra.

Nu är det mest rörigt i huvudet. Passa upp och göra en massa saker innan jul.

Trycket i bröstet finns där nu som en ingrediens i mitt liv, snart. Hoppas det bara stannar där. Det eskalerar ibland, lugnare i bland. Det hugger och sticker till, så jag tappar andan. Känns inte ok att åka in till akuten, igen. Förnedrande är bara förnamnet.

De kan ju inget ändå.

Jag vet ju att det ändå är ångesten som vill göra sig påmind, ännu mera.

Vet bara inte när den kommer, som starkast.

Om jag ändock kunde hantera den, som om jag vore van den. Det är ju inte första gången, så jag borde veta.

Blir lika ledsen varje gång.

Men nu, nu är det som det är och jag är beredd vill jag tro.

Så julen är välkommen och jag tar dagen som den kommer.

 

Kram

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s