En lunch

Det här med vänner, det är svårt. 

Hade en klasskamrat. Vi gick i samma klass i nio år – grundskolan. Hon fanns där, som alla andra. Vi var ganska lika, långa och rangliga. Vi lekte ihop, ibland. Jag tyckte att skolan var pest och pina. Trivdes aldrig, visst kanske stundtals. Men känner idag att jag har förträngt mycket. Vill komma ihåg samtidigt, inte. Svårt. 

Men, blir påmind då och då pga av henne. 

För en tid sedan så haffade hon mig i en butik. Frågade hur jag mådde osv. Jag sa väl inte direkt hur jag mådde. Men vi nämnde för varandra att det skulle vara kul att träffas ibland för att fika/ luncha ihop och prata gamla minnen mm. 

Och så har det blivit. Vi har setts då och då under hösten. Hon läser min blogg, känns som hon vet mer än jag anar ibland. Och så rätt jag hade. 

Jag är inte ensam

Idag, när vi träffades så kändes det så skönt. Jag känner mig alltid lite spänd men ögonblicket efter vi setts så försvinner det, spändheten. 

Idag lunchade vi på Rackstad Museet, i Arvika. Oj, vilket trevligt ställe. Aldrig varit här… och när skulle jag ha varit det föresten?


Hit kommer jag gå flera gånger 


Åt en jättegod Spenat och Broccolisoppa. 

Vi skrattar mycket, kommer en tår då och då, i ögonvrån. Hon ifrågasätter saker och ting. Vilket får mig att tänka efter. 

Hon vet, hon har varit med… hon också. Känns skönt att kunna prata med någon utan att behöva förklara allt. 

Vi känner varandra, fast ändå inte. Vi har hejat på varandra, tidigare. Nu lär vi känna varandra igen, som vuxna individer. 

Skönt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s