Träning som medicin

För många, många år sedan. Så fick jag utskrivet medicinen Citalopram. En medicin som jag åt i ca. 6 år.

Den höll mig ovanför vattenytan. Jag kunde leva och jag kunde göra absolut det mest nödvändiga i hemmet. Då hade jag först legat som en zombie i säkert 2-3 mån. Min dåvarande läkare tyckte att så kunde det inte fortskrida.

Det här var tiden innan min dotter fick cancer.

Det här var tiden då jag hade avslutat alla mina destruktiva förhållanden, nästan iallafall. Tiden då jag egentligen hade tänkt börja ägna åt mig själv. Men jag kraschade istället.

Jag låg där… från sängen till soffan. Gjorde absolut ingenting. Min dotter skötte sig själv, tyvärr. Hon visste vart hon hade mig. Jag låg i soffan. Frånvarande mamma.

Jag fick de där medicinerna. Jag sjönk ännu längre ner i mitt liv. Nu, var det klart. Jag ville inte vara kvar här. Varför ville jag leva? Det fanns så mycket frågor då som jag inte kan ta upp här men det var kört. Jag var slut!

Min dotter! Det var hon, hon som fanns för mig. Gjorde det där som gjorde det värt att leva. Det var verkligen så. Hon fick mig att leva då, ingen annan.

Idag har det varit nära att jag har tagit emot erbjudandet att ta tabletterna igen. Min doktor har velat skriva ut dem flera gånger pga min ångest. Men jag kommer ihåg. Det var liksom inte jag, den tiden. Tabletterna gjorde mig ännu mer som en zombie. Jag var ovanför vattenytan, det räckte.

Jag vill inte dit igen. Idag har jag lyssnat på en kille… Anders Hansen. Han är en psykiatriker som kan det här om psykisk ohälsa som ett rinnande vatten. Han menar att fysisk aktiviteter är bättre än antidepressiva mediciner. Och som jag kan hålla med honom. Han berättar att det händer så mycket i vår hjärna när vi tränar, som är mycket bättre än medicineringen. Jag har läst mycket om vad han har skrivit och föreläst om.

img_1649-1

Han har skrivit boken Hjärnstark. Där skriver han om hur vår hjärna påverkas när vi tränar. Och hur den kan hjälpa vid depression och ångest. Självklart ska jag läsa den. Tyvärr har jag inte fått tag på den än. Nu har jag mest lyssnat på podcast, lyssnat på tv när han varit med. Så intressant att lyssna på honom. Och på något sätt så har jag anammat hans filosofi. Jag känner ju hur min hjärna påverkas när jag tränar. Helt fantastiskt! Mår så bra efteråt. Men, jag lovar… jag kämpar mig till gymet, fortfarande. Mycket lättare att ta ett lätt yogapass hemma.

Jag kämpar! Jag ska må som jag gjorde förr…

Mycket utav min välmående har ju också med att göra att jag inte har ett arbeta att gå till. Älskar att ha ett jobb, en trygghet när det gäller inkomst osv. Att känna att jag duger till något, att någon vill ha mig i sin personalstyrka. Det ger en självkänsla, som jag känner att jag inte riktigt har idag.

Men, det ska nog ordna sig. Det är som en ond cirkel… ond rygg – sjukskriven – dålig ekonomi – psykisk ohälsa – arbetslös…. osv.

img_2393

 

Jag är på rätt väg… min medicin är träning, träning och åter träning.

Tänk vad 40 min x 3 gånger i veckan kan betyda. Träning kommer nog alltid var en del utav mitt liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s