Hos Fysioterapeut

Känns som jag inte behöver komma hit, längre.

Vet inte men, det känns så. Det har varit skönt att vara och komma hit. Hon är fantastisk! Beröring, träning och det känslomässiga har fått sitt. Det hänger ihop de där – fysiska & psykiska. Mer än jag trodde. Nu känns det som jag kan själv. Jag har fått råd och stöd.

Ryggen gör fortfarande ont, ibland mer, ibland mindre. Skov.

Kuratorn, henne har jag varit hos hela två gånger. Känns ok eller ok, det känns bra. Bara så fruktansvärt jobbigt att prata om sig själv, djupt in i själen. Aldrig gjort det med någon. Inte om mitt inre. Jag har ju lite där som måste ut, känns det som för att kunna gå vidare.

Mitt psykiska tillstånd har blivit så mycket bättre. Trots min smärta så kan jag vakna och vrida mig ur sängen, glad. Och tänka att idag ska jag göra det ena och det andra. För vad jag än gör, så gör det ont på ett eller annat sätt. Och det är här inställningen kommer.

Vi pratar mycket om nu och framtiden. Lite praktiska saker. Jag berättar om mina jobbansökningar osv.

Sen tycker hon att jag ska pröva en korsett. Ok, tänker jag. Aldrig prövat. Hon mäter och tänker beställa en åt mig. Känns skönt när hon tar mig på allvar. Men, sen ändrar hon sig. Det blir nog en höftkorsett, säger hon. Ok, det blir nog bra. Jag blir bara rädd att det blir så jag blir stel i stället. Vill ju kunna röra mig. Det är inga problem, säger hon. Kommer nog blir bra att få lite stöd kring ryggslutet. Att få stöd och att sedan kunna slappna av. Längtar redan.

Har nu börjat med Naproxen, som jag tror kan hjälpa just nu mot den värsta värken. Då jag har funderat på det och sen att fysioterapeuten funderade på om det kan vara en muskelinflammation som trycker på nerver som gör det så ont, ner i benen. Och det kändes så rätt när hon sa det. Så, 1 tabl. morgon och kväll.

Nu blir det då åter till fysioterapeuten och testa ryggkorsett/höftkorsett. Det känns bra att ha henna att gå till. Vore kul att få komma till henne snart och säga att jag inte har så ont. Tycker jag bara gnäller, när jag kommer till henne. Och, så vill jag så gärna stå på egna ben. Det är jobbigt att att ha ont, det är jobbigt att behöva ta andra till hjälp när man har ont. Utelämnad. Och jag vet det, det känns så som patient.

Kommer ihåg när jag arbetade som Undersköterska. Det var många patienter som uttryckte just det att de känns som om de utelämnar sig själva. Och, det förstår jag fullständigt.

images

Och på detta så trycker jag in en förkylning också. Kör på alla problem nu innan jag ev. får ett jobb. Vilket jag har flera ansökningar som jag väntar på, att få se hur de går.

ladda-ned

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s